Det var ju ett jävla tjat om hennes jävla familj, muttrar ni där hemma i bittersofforna.
Jo, men ser ni bilden och ser ni mitt belåtna leende? Det är mest så jag känner mig så fort jag har dem i min närhet. Varm och omtyckt och trygg och lycklig.

Sextio mil är en lång sträcka för det stackars lilla yngsta barnet med outhärdlig kärlekstörst.
Vet ni att de är det bästa jag vet? Vet ni att i min pappas tatuering står första bokstaven i hans tre döttrars namn? Vet ni att jag då och då får vykort från min mamma, där hon skriver att hon saknar mig?
Förstår ni nu?

Har du några småpengar?

Vet du, jag har inte en spänn på mig. Faktiskt. Tyvärr.

Fan, vad snygg du är! Du kan få vilken kille du vill. I hela världen.

Oj, wow! Är det så?

Japp! Så är det och det vet jag. För jag känner alla killar i hela världen.

Coolt!

Släppa ut håret ur köksknuten och massera huvudet lite. Lyssna på Fleetwood Mac och tänka och drömma att man fick vara rockstjärna för en sådär trettio fyrtio år sedan.
I det livet skulle jag han långa ben och därför kunna klä mig i långa hippieklänningar. Jag skulle gilla whisky och vara cool. Inte knarka. Men jag skulle dricka whisky och öl. Och kanske rödvin. Utan att spilla.
I det där livet skulle jag kunna dricka vad jag ville, utan att behöva oroa mig för att spilla över mig själv.

Äh, jag drömmer ju bara om att vara lika vacker som Stevie Nicks sjuttiosju . Glor på omslaget till Rumours och inser att jag ägnat fyrtio minuter åt att avundas.

Nu får det vara nog, skriker jag och marscherar mot baljan. Duschar bort smoothie och böcklingröra och focacciadeg och köttbullar och avundsjuka.

Jag ska inte flytta till dyr lägenhet på Möllan. Vinden står kvar något år till och jag borde väl börja spara pengar. Det är svårt.

På jobbet blev jag erbjuden en egen kockrock. Jag dissade den. Vem ska ha blommig blus och vara personlig, om hela köket ska springa omkring och se ut som ett mentalsjukhus?
Nej du, jag ska vara blommig och mild. På ytan. På insidan mörk och besynnerlig.

Kvinnochefen vill och tjatar. Hon tjatar mest när jag är lite grinig. Hon tror att hon kan läsa av när jag fått närhet och ej.
Hon tycker att jag ska stå mer i kassan. Hänga mer med gästerna. Annars kommer jag aldrig att träffa någon, säger hon.
Jag motbevisar henne genom att lägga handen på gästernas axlar och lent säga ”nu är det mat”, duka åt dem och avsluta med att det baaaara är att säga till om de vill ha mer. Sedan trippar jag iväg och gör high five med mig själv. Män tycker om kvinnor som ger dem mat och jag leker med dem och blir deras favorit och har helt plötsligt världens skönaste människor att ta hand om. Folk som frågar hur man mår och vad man gjort i helgen och hur det är med familjen och om det är snö i Västerås.
Gäster är oftast underbara.

Jag vill föreslå ett diplom till mig själv. Sätta upp i korridoren. Intill arbetskamraternas barista-diplom. Ett diplom för att jag så duktigt separerar jobb från privatliv. Träder in i en roll som jag inte står för privat.
Och så ett för min linssoppa.

Hej hej! Jag var på cellprov hos er i mars, och en månad senare fick jag ett inbetalningskort, men inget svar på själva provet. Och så trodde jag inte att man skulle få något svar om allt är lugnt, men idag fick jag höra att alla ska få svar.

Ehmmmm, jahaja, du fick inget svar alls?

Nepp. Bara ett inbetalningskort för att betala besöket.

Mjaaaa, i så fall är det ju positivt.

VA!?

Ja, eller, alltså. Det är bra. Provet visade inget farligt.

Lediga dagar. Dag ett. Jag skulle på två lägenhetsvisningar. Missade den första. Var sen. I tid till den andra.

Fin lägenhet. Härlig lägenhet. Stor och ljus och vackra trägolv. Stora garderober och öppna ytor.
Dyr. Och så måste jag börja betala el också. Det gör jag inte idag. Man blir bortskämd.

Och så ligger lägenheten på Möllan. Jag vet inte om jag kan bo på Möllan. Jag har börjat bli mer och mer rädd i Malmö. Och alltid tröstat mig med att det mest bor rika gubbar och tanter innanför kanalen. Och så har jag förlitat mig på att ingen vill göra en kort liten tjej illa. Att det liksom finns en gräns och att jag tillhör gruppen ”barn och äldre”. Att man måste vara riktigt jävla kall om man gör oss något ont. Vi är ju försvarslösa.

Nåja. Jag får klura lite på det där. Räkna på det.

Annars har jag fyndat idag. Fyndat blommig kjol på Humana. Otroligt osmickrande. Jag ser ut som en gravid tant i den, men själva kjolen är fin, så jag ger den en chans.
Och så köpte jag en skärgårdskofta. Jag ser ut som Tjorven i den.

Man kan väl säga att jag inledde mitt vuxenliv med dunder och brak. Med bravur. För fem år sedan. Och så kan man väl diskutera hur vuxen man egentligen är vid arton års ålder. Men det orkar jag inte gå in på.

Bara några dagar efter min artonårsdag travade jag och min vapendragare in på en härlig och svettig spelning i Västerås. TSOOL stod på scen och vi stod längst fram. Fjortisskrek. Jag hade förfestat på cider. Vapendragaren på öl.
Vi skrek och studsade och efter spelningen var vi lyriska och svettiga. Och förvirrade, när en främmande man, från förbandet, kom fram och hängde med oss och drog roliga skämt och tog med oss in. Backstage.
Mötte en turnéledare i dörren. Han sa att det var okej att vi hängde där, men vi fick inte störa Ebbot.
Attans, tänkte vi.

Så kom vi in i förbandets loge och jo, se på fan, där satt Ebbot. Vi var. Galna. Vi var överallt och hela tiden. Käkade frukt och spillde rödvin och rökte och den roliga killen lyckades signera min kropp med spritpenna.
Efterfest, tjatade roliga killen och vi drog till motellet. Jag släpade fram roliga killen. Han var aprak och askåt. Tjatade. Jag var cool och nekade honom ett ligg. Tyckte att han var lite dräggfull. Tur. Han berättade, vid ett senare tillfälle, att han spydde ner hela sängen den natten. Men vi härjade på motellet. Och så ringde min pappa och fick panik och skickade en taxi efter mig.

Någon månad senare kramade pappa om mig i hallen och uppmanade mig. Låt nu inga rockstjärnor utnyttja dig, sa han och jag svarade att det är rockstjärnorna som ska passa sig.
Den kvällen trippade jag och vapendragaren in på en spelning i en annan stad. Främmande stad. Stod på listan och kände oss som kungar. Jag drog på efterfest tillsammans med två bandmedlemmar och ett gäng okända tjejer. Var väldigt ung i sällskapet men sket fullständigt i det. Jag var ju cool!
Vi hade dragit till en främmande stad utan någon organiserad plats att bo. Vi var helt inställda på att vi skulle sova på hotell. Och jo, jag och vapendragare åt belåtna frukost i hotellmatsalen nästa morgon.
På tåget hem skrattade vi åt att männen antagligen trodde att det var de som utnyttjat oss. När vi själva såg det som att vi, rakt av, utnyttjat dem.

Bandet var heta det året. De turnerade mycket och vi höll stenkoll. Stod längst fram och pep.
Och så var det. Sedan blev vi äldre och idag kan jag väl erkänna att jag ser lite tvivelaktigt på dessa män, som ju faktiskt var vuxna och ganska mycket äldre när allt det här utspelade sig. Bandet nådde toppen med en fin nominering. Och sedan tror jag att de gav upp. Det var nog lika bra.
Men, fan, vad roligt vi hade! Jag passar lite tillbaka till ett tidigare inlägg. Ångrar ingenting.

Mötte roliga killen i Malmö för några år sedan. På Debban, faktiskt. Hans nya band spelade och vi sprang in i varandra i rökrutan och han tyckte att, fan, du måste ju vara typ tjugofyra nu. Jag var yngre. Kontrade med att han, i så fall, borde vara runt trettiofem nu. Han blev tyst och jag irrade iväg och konstaterade att han var mycket häftigare när jag var arton år.

Titta, fina katten! Jag trodde att det var en hona. Jag hade fel. Det är en hankatt och han är sjukt gosig och han har ett namn. Hoppade upp i mitt knä och ville mysa. Och det gjorde vi väl, men han vill ju så gärna komma nära mitt ansikte och det går ju inte. Jag förklarade det och han förstod och satte sig bredvid mig istället.

Fina katten!

Minns hörselprovet i mellanstadiet. Man skulle ha hörlurar på sig. Trycka på en knapp när man hörde ett pip.
Jag var jättenervig. Hörde ett pip och tryckte frenetiskt på knappen och blev röd om kinderna när sjuksyster reste sig för att öppna dörren.
Det var ringklockan som lät.