River en vacker vind

För dryg ett och ett halvt år sedan var jag jätteny på mitt jobb. Och en dag frågade min jättenya chef mig om jag var intresserad av att bo på vinden. Nja, ja, tänkte jag. Och han marknadsförde den dåligt. Alltså, du får duscha i en balja och elen är lite speciell.
Jag bodde väldigt billigt i en liten etta på Värnhem och hade, efter att ha levt på studielån i flera år, precis börjat tjäna tillräckligt med pengar för att kunna lägga undan och spara.

Jag dissade vinden. Tänkte på den i smyg. Frågade chefen, någon vecka senare, om han hade kunnat tänka sig att bo där. Åh, ja, asbolut! Om han var singel och inte hade barn så hade han velat bo där. Och jag var ju singel och jag hade inga barn. Blev nyfiken och var uppe och tittade på den en dag efter jobbet. Föll direkt.

Vinden är den häftigaste och mysigaste och mest romantiska och tryggaste platsen i hela Malmö! En oas. Mitt i storstadsbruset. Det tar mig drygt en minut att gå till Hansa. Och jag varken hör eller ser trafiken runt knuten.
Om tjugo år kommer jag att sitta och tänka tillbaka på vinden. Sakna den och drömma om den. Berätta för mina barn om den och de kommer att avundas mig. Och så kommer vi gå förbi på gatan och jag kommer att peka och säga att där, där hade jag det så väldigt fint.

Och nu verkar det som att jag kommer att sakna vinden ganska snart. Att jag, på riktigt, måste se mig om efter något nytt. Flytta till en opersonlig lägenhet med rakt tak och utan takbjälkar och utan vackra trägolv. Tanken gör ont.
Tänker och lovar att jag ska ha världens bästa fest innan jag flyttar. Vi ska hänga i takbjälkarna och jag ska inreda det där hångelloftet. Släpa upp en stege och vi ska alla sitta på taket och dricka öl  i solnedgången. Höra vinylspelaren rassla Eldkvarn och Peter Lemarc och Fleetwood Mac och Springsteen och Lundell.
Njuta av varje sekund.

Bilden har jag stulit av Melanie. Nej, jag är inte gravid.